Obegripliga kassörskor.

Vad ville kassörskan få sagt när hon, helt utan att ens försöka dölja det, skrattade till ordentligt efter att jag utbrustit "Och materialet var ju riktigt skönt!" när hon på klassiskt kassör-manér, sådär lite i förbifarten medans hon vek ihop min tröja sagt något i stil med "det är verkligen jättefin färg på den här tröjan".

Vad var det som var så roligt?

Mitt osäkra skratt, höjda höger-ögonbryn o frågande blick gav mig inget svar.

Jag slår vad om att jag gjorde bort mig på något sätt.

Flickvän, avdelning viktigaste egenskaper.

Hon ska vara facebook-tränad.

Jag vill att du, eventuella framtida flickvän, ska veta en sak. Jag tycker det är kul att du gillar mig. Verkligen jättekul. Jag uppskattar det ska du veta. Jag gillar dig med. För fan, jag hänger ju med dig regelbundet. Inte alla som jag gör det med inte, nejdå. Men seriöst nu alltså, du har mitt telefonnummer. Skicka ett sms. Vi träffas flera gånger i veckan. Säg det då. Och vi snackade ju för fan babyspråk med varandra hela morgonen över telefon. Jag lät dig till och med fortsätta prata som en 3-åring medans jag gick till tunnelbanan. Vid mer än ett tillfälle sträckte jag mig till och med så långt att jag svarade som en 7-åring. Utomhus. Bland andra människor. När jag kände mig bekväm att ingen hörde.

Så snälla, gör då inte en statusuppdatering direkt efteråt som "bara" dina 375 närmaste vänner kan se. Där du kallar mig något som innehåller "baby", "gullunge" eller "lillsnutten". Ja, eller något annat som faller i samma kategori. Du kan ju känna efter själv.

Jag vill helt enkelt inte vara någons "snuttepluttgullemuffsbaby". Offentligt alltså.

Det är min personliga preferens. Alla är ju olika.

Gäller även bloggar, twitter och andra offentliga "hjälpmedel". Okej, kanske inte twitter. För vem hänger egentligen där?

Du har blivit informerad.

Baljväxten från Tensta.

En liten flicka från utsidan stan,
hade en dröm att få vara vegan.
Sitta på jobbet och tugga på bönor,
skrika åt folk när de åt sina hönor.
Men livet är surt så vart skulle hon gå?
En gen henne gjorde allergisk som få.
Så nu sitter hon hemma och styckar sin höna,
hon får nöja sig med att hon själv är en böna.

Som den uppmärksamme läsaren lagt märke till har jag inte skrivit här på ett tag. Och eftersom jag har väldigt höga tankar om mig själv förstår jag att ni saknar det väldigt mycket. Den enkla anledningen till detta är att jag för tillfället får utlopp för mitt ordnörderi på det uppmärksammade mobil-spelet Wordfeud. De flesta av er vet säkert vad det är. Till er andra kan jag säga att det är helt enkelt Alfapet för mobiler. Lägg till de vänner du vill spela mot, lägg ett ord, lägg ett till ord, samla poäng, krossa dina motståndare. Ja, äg skiten ur allihopa helt enkelt. Så det har jag lagt en hel del tid på senaste tiden. Kul är det!

Har under tiden skapat ett konto på Twitter. Där har jag tänkt skriva lite mer av de (oftast ganska underliga) tankar som på något sätt kommit in i min skalle. Jag har insett att jag mår bra av att skriva av mig mina tankar. Som en dokumentation av mitt liv. Det ger mig en möjlighet att gå tillbaka och få perspektiv på saker. Förvänta er mer personliga (läs: tråkigare för omgivningen, roligare för mig) inslag eftersom jag får det mer lättillgängligt. Annorlunda mot när jag sitter hemma i soffan och filar på en text.

http://twitter.com/#!/jotackbarafint

Så att så är det med det.

Och självklart på återhörande inom kort.

En helt vanlig dag. Jomantackar!

Okej, vissa saker man hör på jobbet är mer speciella än andra. Tänkte att jag skulle ge lite exempel på saker jag kan få höra under en dag. Följande citat kommer från en och samma dag allihopa. Så tro nu inte att det här är bitar som jag samlat på mig under någon längre tidsperiod. Nej inte då.

(Med samma röst som den Benjamin Syrsa dubbas till på Kalle Ankas julaftonsprogrammet:)
...oooooch först kommer en hälsning från Sydsverige, det är en kund som har skickat in ett kort som får oss att ställa frågan vad det finns för alternativ till vad man kan kalla någon av kvinnokön som man är barn till. 

"Hej, jag ringer för min mammas räkning. Jag är hennes dotter."

Sysslingar, pysslingar, svägrar och gärdsgårdar. Hur hänger allt egentligen ihop? Vem är vad till vem och när? Inte alltid så lätt det där.

...Kvällens andra hälsning kommer från en kollega på en helt annan avdelning. Ni vet den där avdelningen som man ringer till när man behöver svar på någon svår fråga. Som NÄR exakt en faktura ska vara betald.

"Fakturan måste vara betalad omgående inom fjorton dagar."

Begreppet dubbla budskap får en helt ny dimension.

...Den sista hälsningen kommer faktiskt från en kollega på samma avdelning. Personen i fråga är en av de skickligaste på att skapa nära kontakter. Fast ibland låter det som att det går lite för fort. Och att det blir för nära. 


"...Jamen då kan jag ju ta ditt telefonnummer, det kan vara bra att ha vid lite olika tillfällen."

Tillfälle 1: Ligger hemma i soffan, lite lätt uttråkad. Ring!
Tillfälle 2: Ska förfesta med några gamla polare, alla glömde alkohol. Ring!
Tillfälle 3: Katten dog, ingen att prata med. Ring!

Ur led är tiden, och snart även axeln.

Nu känns livet sådär jobbigt igen. Ni vet vad jag menar. En finne på ryggen. Totalt otillgänglig. Jag känner den och vet att den finns där. Jag kan få ett finger på den om jag krafsar med handen ordentligt neråt ryggen i vad som liknar något taget ur en cirkusshow med "spagettimannen" (ni förstår, arm i konstigt läge liksom=spagettimannen som liksom är jäkligt rörlig av sig, typ) (Jaa, ni fattade! Vad GLAD jag blir. Så glad att jag gjorde ett parentesbyte helt utan syfte. En typsikt sån oväntad grej man kan få vara med om när man hänger med mig. Oväntad och jäkligt spännande är två ord som passar jäkligt bra på mig liksom)

Näni, nu går jag nog och drar axeln ur led en smula.

Jag vet, jag vet. Jag måste börja tänka på mig själv lite ibland också.

Genom att svara "Nej tack, jag vill helst dö en naturlig död." på frågan från min lillebror om jag vill ha bearnaisesås till maten och "Nej, för jag älskar ju dig." med en ledsen blick, på frågan från min yngsta syster om hon skulle kunna få glassen som jag tackade nej till, försöker jag på ett subtilt sätt lära min familj om riskerna med en överdriven fett- och sockerkonsumtion. Eller som jag brukar säga när jag går på arbetsintervju; Min största svaghet är att jag ibland bryr mig lite för mycket om andra.

Jag har en plan

Jag har utformat en plan för att bli snyggare än alla andra, och såledels kunna få jobb som lönnmördare, (se filmen Zoolander). Planen består inte bara av att jag ska träna hårt och hålla koll på vad jag stoppar i mig. En minst lika viktig del av planen är att göra min omgivning fetare och ohälsosammare för att jag ska kunna se mer slim och vältränad ut när jag är i samma rum. Därför har jag av de 20 st 100-gramsschokladkakorna jag vann på Liseberg i helgen ätit ungefär åtta "rutor" och delat ut resten till alldeles för snygga personer i min omgivning.

"Hälsokunnigt" folk säger att du går ner i vikt genom den enkla formeln: kalorier in (minus) kalorier ut = din viktminskning. Min formel är: kalorier in (minus) kalorier ut (minus) kalorierna som dina vänner/familj/kollegor gått upp = din riktiga viktminskning. All typ av förändring måste ställas i relation till något annat för att kunna bli verklig.

Nu har ni blivit informerade.

Edit: (Passande bild)

Svara på tilltal, grundkurs.

De svenska alternativen till frågan: "Hur mår du?"

-"Jotack, bara bra."

-"Jävligt bra!"

-"Jag tror fan att jag är kär i livet och det känns som jag lever i en rosaskimrande verklighet där jag flyter runt i en konstant känsla av eufori!"

Frångår du dessa alternativ och testar något eget påhittat i stil med "lite sådär" riskerar du, förutom en tom blick till svar, förstöra något som stora delar av den svenska kulturen är uppbyggd på, nämligen att lida i det tysta och inte vara "till besvär" för någon annan.

Du har blivit varnad.

Socialt ansvar

Nu sätter jag ner foten.
Nu är det dags att jag börjar ta mitt sociala ansvar. Att jag stirrar ner i backen eller vänder mig om och plötsligt inser att jag står och stirrar rakt in i en äggskalsvit vägg som uppfyller hela mitt synfält när någon sträcker fram handen för att hälsa. Det är inte acceptabelt.
Ni vet vad jag menar. Man måste ändå ta det sociala ansvar som situationen uppmanar till. Utan att göra mer än vad nöden kräver. Lagen om minsta motståndets sociala krav måste alltid följas.


Om det här inlägget hade varit en dvd hade följande del av inlägget förmodligen varit bonusmaterialet du aldrig tittat på eftersom filmen var lika banbrytande som rush hour 3.

Först, utdrag ur en påhittad bok som förmodligen aldrig kommer skrivas:

Den unga kvinnan stannade upp och stirrade rakt in i hans ögon. För ett ögonblick stod hon bara där innan hon långsamt sänkte blicken. Han kände igen henne med en gång och insåg att det säkert var över tjugofem år sedan han senast hade sett henne. Först nu upptäckte han att hon hade något tydligt incestiöst över hela sitt framträdande. Han hade aldrig tänkt på det innan men nu när han såg hennes framträdande kindben föll bitarna från deras gemensamma förflutna på plats. På något sätt påminde hon honom om damen han sett på en reklamplansch för ett ridläger där kvinnor över femtio skulle lära sig rida på ålderns höst. Ingen vacker syn, tänkte han för sig själv.


Två grabbar på tunnelbanan står och pratar.
-Hur är det i nya lägenheten? Gick flytten bra eller?
-Det är riktigt bra och flytten gick hur smidigt som helst. Det var så skönt att flytta att jag nästan skulle vilja göra det igen.

Man lär sig något varje dag.

Vissa tycker det är jätteroligt att påpeka mina felsägningar

Michael Jackson sjunger tydligen "i'm stuck here with the man in the mirror" och inte "i'm stuck here with the man in the middle" som jag alltid trott. Men nu förstår jag ju. "Mannen i mitten" ska egentligen vara "mannen i spegeln" och handlar således om låtskrivaren själv. Upplysningens tid är helt klart inte förbi.

Ok, jag spelar wordfeud sen några dagar tillbaka. Kul skit det där. Med vissa bieffekter dock.
När du skriver en text och känner en gnagande oro för att bokstäverna du vill använda ska ta slut, då vet du att du spelar för mycket wordfeud.

Den ena uteliggaren till den andra som ser lite nere ut:
"Sluta vara så negativ hela tiden! Fan, det enda som är positivt med dig är ditt hiv-test!"