Jag lever visst!

Jag må vara allestädes frånvarande från bloggen i fråga men inaktiv är jag icke! De som har den tveksamma förmånen att ha mig som "vän" på facebook får med jämna mellanrum en, kanske inte dödlig men nästan, dos av mitt, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, ordbajseri? Är vi inte vänner på facebook kan jag trösta dig med att du är del av en kraftig majoritet som helst avstår från att vara vän med mig.

Så jag antar att detta är lite som mitt sätt att säga "hej" till "er alla". Förresten, säg gärna till om jag använder "situationstecken" för ofta. Förresten, börja använda twitter och skriv små meddelanden till mig.

Väl mött.

Det finns två sorters människor, de som gjort det och de som kommer göra det.

Jag vet att du vet att jag vet att du också har vaknat upp på morgonen efter en hård kväll som avslutades med efterfest, fast i den gulvita ostbågs-påsens klor utan någon i rummet som kastade dömande blickar på dig när dina fingrar blev både gulare, kladdigare och med minst halva påsens innehåll fast mellan naglarna. När du sedan vaknade upp och insåg att du fortfarande har ena handen kvar i påsen och kände doften som påminde om dess innehåll kunde du inte hjälpa dig själv när du sökte mellan tänderna efter det som du senare skulle referera till på din facebookstatusuppdatering som "frukost på sängen"

Som mellanbarn blir man automatiskt en god medlare.

Om du står bredvid och hör en mor och dotter bråka över om dotterna ska få en iphone trea eller den nyare, dyrare fyran behöver du inte glatt påpeka att "Jamen snart kommer det en femma!" som om det på något sätt löser problemet.

Det löser inga problem alls.

Det kan snarare öka poblemen. För dig.

Du har blivit informerad.

Någonstans måste man dra en gräns.

För det skulle aldrig falla mig i att göra något så dumt. 


Som vuxen person måste man dra en tydlig gräns. 


Ta ansvar.


Tre månader räcker. 


Inte en dag till!


Att betala hyran med sms-lån fyra månader i rad skulle aldrig falla mig i.

Obegripliga kassörskor.

Vad ville kassörskan få sagt när hon, helt utan att ens försöka dölja det, skrattade till ordentligt efter att jag utbrustit "Och materialet var ju riktigt skönt!" när hon på klassiskt kassör-manér, sådär lite i förbifarten medans hon vek ihop min tröja sagt något i stil med "det är verkligen jättefin färg på den här tröjan".

Vad var det som var så roligt?

Mitt osäkra skratt, höjda höger-ögonbryn o frågande blick gav mig inget svar.

Jag slår vad om att jag gjorde bort mig på något sätt.

Flickvän, avdelning viktigaste egenskaper.

Hon ska vara facebook-tränad.

Jag vill att du, eventuella framtida flickvän, ska veta en sak. Jag tycker det är kul att du gillar mig. Verkligen jättekul. Jag uppskattar det ska du veta. Jag gillar dig med. För fan, jag hänger ju med dig regelbundet. Inte alla som jag gör det med inte, nejdå. Men seriöst nu alltså, du har mitt telefonnummer. Skicka ett sms. Vi träffas flera gånger i veckan. Säg det då. Och vi snackade ju för fan babyspråk med varandra hela morgonen över telefon. Jag lät dig till och med fortsätta prata som en 3-åring medans jag gick till tunnelbanan. Vid mer än ett tillfälle sträckte jag mig till och med så långt att jag svarade som en 7-åring. Utomhus. Bland andra människor. När jag kände mig bekväm att ingen hörde.

Så snälla, gör då inte en statusuppdatering direkt efteråt som "bara" dina 375 närmaste vänner kan se. Där du kallar mig något som innehåller "baby", "gullunge" eller "lillsnutten". Ja, eller något annat som faller i samma kategori. Du kan ju känna efter själv.

Jag vill helt enkelt inte vara någons "snuttepluttgullemuffsbaby". Offentligt alltså.

Det är min personliga preferens. Alla är ju olika.

Gäller även bloggar, twitter och andra offentliga "hjälpmedel". Okej, kanske inte twitter. För vem hänger egentligen där?

Du har blivit informerad.

Baljväxten från Tensta.

En liten flicka från utsidan stan,
hade en dröm att få vara vegan.
Sitta på jobbet och tugga på bönor,
skrika åt folk när de åt sina hönor.
Men livet är surt så vart skulle hon gå?
En gen henne gjorde allergisk som få.
Så nu sitter hon hemma och styckar sin höna,
hon får nöja sig med att hon själv är en böna.

Som den uppmärksamme läsaren lagt märke till har jag inte skrivit här på ett tag. Och eftersom jag har väldigt höga tankar om mig själv förstår jag att ni saknar det väldigt mycket. Den enkla anledningen till detta är att jag för tillfället får utlopp för mitt ordnörderi på det uppmärksammade mobil-spelet Wordfeud. De flesta av er vet säkert vad det är. Till er andra kan jag säga att det är helt enkelt Alfapet för mobiler. Lägg till de vänner du vill spela mot, lägg ett ord, lägg ett till ord, samla poäng, krossa dina motståndare. Ja, äg skiten ur allihopa helt enkelt. Så det har jag lagt en hel del tid på senaste tiden. Kul är det!

Har under tiden skapat ett konto på Twitter. Där har jag tänkt skriva lite mer av de (oftast ganska underliga) tankar som på något sätt kommit in i min skalle. Jag har insett att jag mår bra av att skriva av mig mina tankar. Som en dokumentation av mitt liv. Det ger mig en möjlighet att gå tillbaka och få perspektiv på saker. Förvänta er mer personliga (läs: tråkigare för omgivningen, roligare för mig) inslag eftersom jag får det mer lättillgängligt. Annorlunda mot när jag sitter hemma i soffan och filar på en text.

http://twitter.com/#!/jotackbarafint

Så att så är det med det.

Och självklart på återhörande inom kort.

En helt vanlig dag. Jomantackar!

Okej, vissa saker man hör på jobbet är mer speciella än andra. Tänkte att jag skulle ge lite exempel på saker jag kan få höra under en dag. Följande citat kommer från en och samma dag allihopa. Så tro nu inte att det här är bitar som jag samlat på mig under någon längre tidsperiod. Nej inte då.

(Med samma röst som den Benjamin Syrsa dubbas till på Kalle Ankas julaftonsprogrammet:)
...oooooch först kommer en hälsning från Sydsverige, det är en kund som har skickat in ett kort som får oss att ställa frågan vad det finns för alternativ till vad man kan kalla någon av kvinnokön som man är barn till. 

"Hej, jag ringer för min mammas räkning. Jag är hennes dotter."

Sysslingar, pysslingar, svägrar och gärdsgårdar. Hur hänger allt egentligen ihop? Vem är vad till vem och när? Inte alltid så lätt det där.

...Kvällens andra hälsning kommer från en kollega på en helt annan avdelning. Ni vet den där avdelningen som man ringer till när man behöver svar på någon svår fråga. Som NÄR exakt en faktura ska vara betald.

"Fakturan måste vara betalad omgående inom fjorton dagar."

Begreppet dubbla budskap får en helt ny dimension.

...Den sista hälsningen kommer faktiskt från en kollega på samma avdelning. Personen i fråga är en av de skickligaste på att skapa nära kontakter. Fast ibland låter det som att det går lite för fort. Och att det blir för nära. 


"...Jamen då kan jag ju ta ditt telefonnummer, det kan vara bra att ha vid lite olika tillfällen."

Tillfälle 1: Ligger hemma i soffan, lite lätt uttråkad. Ring!
Tillfälle 2: Ska förfesta med några gamla polare, alla glömde alkohol. Ring!
Tillfälle 3: Katten dog, ingen att prata med. Ring!

Ur led är tiden, och snart även axeln.

Nu känns livet sådär jobbigt igen. Ni vet vad jag menar. En finne på ryggen. Totalt otillgänglig. Jag känner den och vet att den finns där. Jag kan få ett finger på den om jag krafsar med handen ordentligt neråt ryggen i vad som liknar något taget ur en cirkusshow med "spagettimannen" (ni förstår, arm i konstigt läge liksom=spagettimannen som liksom är jäkligt rörlig av sig, typ) (Jaa, ni fattade! Vad GLAD jag blir. Så glad att jag gjorde ett parentesbyte helt utan syfte. En typsikt sån oväntad grej man kan få vara med om när man hänger med mig. Oväntad och jäkligt spännande är två ord som passar jäkligt bra på mig liksom)

Näni, nu går jag nog och drar axeln ur led en smula.

Jag vet, jag vet. Jag måste börja tänka på mig själv lite ibland också.

Genom att svara "Nej tack, jag vill helst dö en naturlig död." på frågan från min lillebror om jag vill ha bearnaisesås till maten och "Nej, för jag älskar ju dig." med en ledsen blick, på frågan från min yngsta syster om hon skulle kunna få glassen som jag tackade nej till, försöker jag på ett subtilt sätt lära min familj om riskerna med en överdriven fett- och sockerkonsumtion. Eller som jag brukar säga när jag går på arbetsintervju; Min största svaghet är att jag ibland bryr mig lite för mycket om andra.

Jag har en plan

Jag har utformat en plan för att bli snyggare än alla andra, och såledels kunna få jobb som lönnmördare, (se filmen Zoolander). Planen består inte bara av att jag ska träna hårt och hålla koll på vad jag stoppar i mig. En minst lika viktig del av planen är att göra min omgivning fetare och ohälsosammare för att jag ska kunna se mer slim och vältränad ut när jag är i samma rum. Därför har jag av de 20 st 100-gramsschokladkakorna jag vann på Liseberg i helgen ätit ungefär åtta "rutor" och delat ut resten till alldeles för snygga personer i min omgivning.

"Hälsokunnigt" folk säger att du går ner i vikt genom den enkla formeln: kalorier in (minus) kalorier ut = din viktminskning. Min formel är: kalorier in (minus) kalorier ut (minus) kalorierna som dina vänner/familj/kollegor gått upp = din riktiga viktminskning. All typ av förändring måste ställas i relation till något annat för att kunna bli verklig.

Nu har ni blivit informerade.

Edit: (Passande bild)

Svara på tilltal, grundkurs.

De svenska alternativen till frågan: "Hur mår du?"

-"Jotack, bara bra."

-"Jävligt bra!"

-"Jag tror fan att jag är kär i livet och det känns som jag lever i en rosaskimrande verklighet där jag flyter runt i en konstant känsla av eufori!"

Frångår du dessa alternativ och testar något eget påhittat i stil med "lite sådär" riskerar du, förutom en tom blick till svar, förstöra något som stora delar av den svenska kulturen är uppbyggd på, nämligen att lida i det tysta och inte vara "till besvär" för någon annan.

Du har blivit varnad.

Socialt ansvar

Nu sätter jag ner foten.
Nu är det dags att jag börjar ta mitt sociala ansvar. Att jag stirrar ner i backen eller vänder mig om och plötsligt inser att jag står och stirrar rakt in i en äggskalsvit vägg som uppfyller hela mitt synfält när någon sträcker fram handen för att hälsa. Det är inte acceptabelt.
Ni vet vad jag menar. Man måste ändå ta det sociala ansvar som situationen uppmanar till. Utan att göra mer än vad nöden kräver. Lagen om minsta motståndets sociala krav måste alltid följas.


Om det här inlägget hade varit en dvd hade följande del av inlägget förmodligen varit bonusmaterialet du aldrig tittat på eftersom filmen var lika banbrytande som rush hour 3.

Först, utdrag ur en påhittad bok som förmodligen aldrig kommer skrivas:

Den unga kvinnan stannade upp och stirrade rakt in i hans ögon. För ett ögonblick stod hon bara där innan hon långsamt sänkte blicken. Han kände igen henne med en gång och insåg att det säkert var över tjugofem år sedan han senast hade sett henne. Först nu upptäckte han att hon hade något tydligt incestiöst över hela sitt framträdande. Han hade aldrig tänkt på det innan men nu när han såg hennes framträdande kindben föll bitarna från deras gemensamma förflutna på plats. På något sätt påminde hon honom om damen han sett på en reklamplansch för ett ridläger där kvinnor över femtio skulle lära sig rida på ålderns höst. Ingen vacker syn, tänkte han för sig själv.


Två grabbar på tunnelbanan står och pratar.
-Hur är det i nya lägenheten? Gick flytten bra eller?
-Det är riktigt bra och flytten gick hur smidigt som helst. Det var så skönt att flytta att jag nästan skulle vilja göra det igen.

Man lär sig något varje dag.

Vissa tycker det är jätteroligt att påpeka mina felsägningar

Michael Jackson sjunger tydligen "i'm stuck here with the man in the mirror" och inte "i'm stuck here with the man in the middle" som jag alltid trott. Men nu förstår jag ju. "Mannen i mitten" ska egentligen vara "mannen i spegeln" och handlar således om låtskrivaren själv. Upplysningens tid är helt klart inte förbi.

Ok, jag spelar wordfeud sen några dagar tillbaka. Kul skit det där. Med vissa bieffekter dock.
När du skriver en text och känner en gnagande oro för att bokstäverna du vill använda ska ta slut, då vet du att du spelar för mycket wordfeud.

Den ena uteliggaren till den andra som ser lite nere ut:
"Sluta vara så negativ hela tiden! Fan, det enda som är positivt med dig är ditt hiv-test!"

Sovtips, bonusmaterial.

Ibland när jag har svårt att somna kan jag även dra några av mina gamla ordvitsar för mig själv. Då blir jag oftast så trött på mig själv att jag somnar på direkten.

Undvik denna blunder vid inbokat möte med John Blund.

Att stressa med att bädda sängen precis innan man går och lägger sig i syfte att skapa mer tid för sig själv till att sova är pga den alldeles för korta tidsåtgången som krävs för åtagandet inte bara en alldeles för sen åtgärd mot framtida sömnbrist utan kan även leda till en förhöjning utav pulsen vilket i sin tur fördröjer det efterlängtade insomnandet ytterligare.

Eller som engelsmännen kanske hade valt att uttryck det; "Too little, too late."

Ah, dessa engelsmän som får allt att låta så enkelt.

Första hjälpen i handskakning

Följ dessa enkla riktlinjer för ett mer fylligt och rikare liv där du aldrig mer kommer vara orsaken till en misslyckad handskakning.

Jag kan inte nog betona vikten av att följa dessa punkter i rätt ordning. Felaktig ordningsföljd kan få fatala konsekvenser och har i bekräftade fall lett till fullkomlig kyla i förhållandet mellan personer där det tidigare funnits både värme, glädje och samhörighetskänsla. Ofta utöver det vanliga. De starkaste band mellan två medmänniskor kan fullkomligt tillintetgöras om du någonstans i dessa punkter finner dig uttråkad, stressad eller bara får den fullkomligt idiotiska tanken; "att hoppa över en punkt kan väl inte göra så mycket". Du är varnad.

Här går vi.

1. Sträck fram din hand.

2. Vänta på att motparten som du avser hälsa på gör detsamma.

3. Närma dig det avsedda målet för din hälsning antingen genom att ta ett eller flera steg i avsedd riktning eller genom en flexion i axelled med underarmen i horisontellt läge. Allt beroende på avståndet mellan dig och den du hoppas få skaka hand meds egen (om du följde steg 2) framsträckta hand.

4. Fortsätt göra detta närmande tills dess att utrymmet mellan din egen tumme och pekfinger stöter emot din hälsningspartners motsvarande del på handen.

5. Omslut din handskakningskamrats hand med din egen och känn hur din motpart gör detsamma.

6. Anpassa kraften i din omslutning beroende på hälsningsobjektet i fråga. En gammal dam eller ung flicka uppskattar sällan den fulla kraften av ett "farfarshandlsag".

Om du följt dessa sex enkla steg i rätt ordning står du just nu med din hand varmt vilandes i din gode väns/kollegas/bekants hand och ni lyfter och sänker era händer i en vacker, synkroniserad handskakningssymfoni där ni ser varandra i ögonen och känner en fantastisk samhörighet som bara en riktigt bra handskakning kan ge.


Tyvärr är det där någonstans omkring punkt fyra som det går obegripligt fel för många. De har ofta gjort allt rätt fram till denna punkt men sen begår de ett fatalt misstag i mina ögon. Istället för att vänta tills deras utrymme mellan tummen och pekfingret når fram till min motsvarande del av handen för att sedan efterföljas av ett kort besök i handskakningshimlen sker deras omslutning i ett alldeles för tidigt stadie.


Deras tum-pekfingerutrymme når på sin höjd fram till mina knogar innan de bokstavligen talat klämmer åt och misshandlar min hand TOTALT. För här är det absolut inte längre tal om någon trevlig omslutning av två händer som har gått in i något deras respektive föräldrar skulle prata om på kvällen innan de somnar och säga "Du, jag tror verkligen att det kommer bli något riktigt fint mellan de där två". Nej, de får i detta agerande min hand att känna sig så äcklig och utnyttjad att den vill sätta sig i en dusch med maxvärme på i fyra timmar och skrubba sig själv med stålborste för att på detta vis försöka få bort den smutsiga känslan av att ha blivit nyttjad på sätt som den visste som barn att det inte var meningen att den skulle bli använd på.

Nu har du blivit både varnad och informerad. Resten är upp till dig.

I min fantasi... Lalalaaa

-Hej jag skulle vilja anmäla en skada.

-Du kan vara skadad.

-Ursäkta, vad sa du?

-Du kan vara skadad.

-Nu vet jag inte vad du menar, jag skulle vilja anmäla en skada på min hund.

-DU kan vara en skadad hund.

Riktiga mediciner tas med sprutor.

För en gångs skull ler lyckans slump mot mig. Igår var det nämligen min tur att helt slumpmässigt stöta på någon erfaren när det gäller hälsofrågor. För om ni tänker efter själva, vilken grupp av människor borde veta mer än några andra vad kroppen mår bra av och vad kroppen inte mår fullt lika bra av? Ja, ni tänker ju som jag. Nedgångna narkomaner såklart.

Min nya hälsocoach kunde knappt gå när hon kom hasande fram längs tunnelbanans perrong. Med halvt slutna ögon är hon på väg förbi när hon ser mig på en bänk. I ett utmattat manér sitter jag med armbågen mot bänkkanten och huvudet vilandes i handflatan. Iklädd mina sportshorts och ett nedsmutsat linne ser jag både sportig och trött ut och där, mitt i min misär tog hennes moderliga känslor över och hon släpade sig fram och satte sig bredvid mig.

Hon: (Med en mumlande röst ungefär som när någon ätit en jordnötssmörsmacka och lyckats få allt jordnötssmör att fastna längst bak i gommen) Du ser lite trött ut. (men lät mer som "blu gle libe tlöbt ud")

Jag: (ganska ointresserad och framförallt trött) Ursäkta, vad sa du? (denna fråga upprepade jag 1-2 gånger efter varje sak hon sa men för läslighetens skull låter jag endast eran fantasi sätta gränsen för hur otydligt hon talade)

Hon: Du ser lite trött ut.

Jag: Jo, jag är ganska trött. Jag har precis tränat.

Hon: Det är viktigt att äta om man har tränat. Det är nog därför du är trött.

Jag: Ja... Jo.. Men alltså, jag har ätit men jag har tränat ganska hårt så det är nog därför jag är trött.

Hon: (med förhöjd röst men inte hotfullt på något sätt) Det är viktigt att man äter!

Jag: (med en övertygad röst som om hon lyckats övertala mig med sin sakliga argumentation) Jamen absolut, det har du självklart helt rätt i.

Hon: (viskandes som om hon ska berätta en hemlighet) Men du, mellan dig och mig är det också viktigt att man inte äter för mycket. För då kan man bli tjock!

Jag: (tänkandes: Va, är det sant?! Kan man gå upp i vikt om man äter för mycket? Det här borde du ringa Aftonbladet om. Hot stuff, du vet!) Ja, det är ju sant...

Hon: (lite överdrivet upphetsat) Och hundar, hur kommer det sig att alla missbrukare ska ha stora hundar egentligen?

Jag: (undrar över kopplingen) Jaaa... Vad menar du då?

Hon: Jamen asså du vet, nästan alla missbrukare har stora hunder som schäfrar eller liknande. Varför är det så egentligen?

Jag: Jag vet inte, de kanske tänker att de vill ha en hund som ska vara mer respektingivande. Man ser ju inte så många missbrukare med en chihuahua.

Hon: (som tydligen inte hörde ordet "missbrukare") Jomen det gör man visst, man ser massa gamla tanter inne i stan som går runt med sina små hundar. Haha! De är ju skitsmå vissa av dem.

Jag: Ja det är sant...

Hon: (tar sig med en ansträngning upp på fötterna igen) Nää... Nu måste jag gå. Det var något viktigt jag skulle till.

Inte humor

Hej jag skulle vilja anmäla min döda katt

okej, vad vill du anmäla den för?

Vad menar du?

Ja, du sa att du ville anmäla katten. Vad har katten gjort?

Den har dött.

Face-ordspråksboken

Här kommer mitt eget bidrag till facebookifieringen av vårat samhälle. Facebook kan snart uppfylla alla våra behov. Du kan köpa mat där, spela spel, läsa böcker, hitta intressanta artiklar som folk länkar till, följa alla dina favoritartister, ja allt! Och från och med nu kan du även slänga bort alla gamla förlegade ordspråk och byta ut mot dessa nya, klatschiga, facebook-godkända ordspråk.

Håll till godo gott folk! (nya facebook-ordspråk i kursiv stil)

• Du ser ut som du sålt smöret och tappat pengarna - Du ser ut som du gått  med i facebook men ingen accepterar dina vänförfrågningar.
• Köp inte grisen i säcken - Acceptera inte vänförfrågningar från främlingar.
• Hellre en fågel i handen än tio i skogen - Hellre en kompis i soffan än tio på facebook.
• Allt som glimmar är inte guld - Det mesta på facebook är spam.
• Den som ger sig in i leken, får leken tåla  - Den som lägger upp bilder får tåla att bli taggad.
• Döm inte hunden efter pälsen - Döm inte personen efter profilbilden.
• En olycka kommer sällan ensam - En vänförfrågan kommer sällan ensam.
• En sann vän är någon man kan dela tystnaden med - Ta bort alla vänner som gör meningslösa statusuppdateringar.

För att göra bloggen lite mer interaktiv med er läsare tänkte jag ge er några egna ordspråk att facebookifiera.

Give it a try!

• Väck inte den björn som sover -
• Den som gapar efter mycket mister oftast hela stycket -
• Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder -
• Den enes död är den andres bröd -

Väl mött

Du kanske inte blir rik med rätt retorik men med rätt publik verkar du mer ärorik.

Om någon frågar dig vad du ätit till middag och du vet att du åt en god laxrätt som din brorsa lagat, men svarar rätt och slätt att du åt en laxrätt med pestotäcke, kokt potatis och hemlagad romsås, och om du sedan får följdfrågan om det var du som hade lagat den, då kan jag rekommendera att svara "så svårt är det inte att laga lite lax".
Då får du inte bara får äran, helt oförtjänt, för att ha lagat maten, du slipper även komma in på det obekväma samtalsämne som sist och slutligen alltid leder till att du framstår att passa lika bra i köket som en gran danois i en guldfisk-skål.

One författare to rule them all

Det finns de som påstår att jag inte är en stor författare. Det finns de som säger att ska man vara författare ska man ha skrivit en bok. Det finns till och med de som inte ser mig som kapabel att skriva en hårdblads-bok för ettåringar.
Oavsett vilket så har jag insett att jag har väldigt mycket gemensamt med flera stora författare.

Saker som borde tala till min fördel.

För att göra det lättare för er mindre begåvade att förstå har jag valt att spalta upp alla de saker som talar till min författar-fördel. Allt för att ni ska få en bra överblick. Det är nämligen av högsta vikt att ni förstår att det här är inget jag bara tagit ur luften.

Här går vi ("here we go" för er som inte översätter alla engelska uttryck till svenska eftersom "det låter bättre i skallen så")

1. Jag skriver sällan.
Det låter kanske som en självklarhet men är ändå värt att påpeka, det värsta med bra författare är att de skriver för lite! Man kan helt enkelt inte få nog av dem. Precis som med mig tänker ni nu. Ja, ni fattar.
2. Jag har upplevt mycket.
Alla de stora författarna har en gedigen erfarenhetsbank att hämta ifrån i sitt skrivande. Att ha livserfarenhet är essentiellt för att kunna beskriva känslotillstånd, miljöer och karaktärer. Jag har åkt alla karuseller på Grönan. Jag har upplevt skräcken i Blå tåget, glädjen i lustiga huset, magpirret i uppskjutet. Allt!
3. Jag har skägg.
Alla de riktigt stora författarna har haft det. Karl Marx (massivt skägg), Leonardo Da Vinci (kanske inte författare i första hand men OJ vilket imponerande skägg) Gud (enligt vissa inblandad i skrivandet av Bibeln, fantastiskt skägg).
4. Jag får sällan ligga.
Som alla dagens stora författare upplever jag all kärlek jag behöver i min ensamhet. Den största kärleken är den som skapats ur fantasin för att till slut landa på ett papper.

Som sagt, det finns mycket jag har gemensamt med  flera stora författare

För det är inte så att jag bara vill se mig som en stor författare även fast jag inte skriver något. Så är det inte. Av alla befängda anklagelser så är det den värsta jag hört.

Mina kollegor är min familj. Och som i alla familjer förekommer utstuderad mobbning.

Det bästa med semester är inte själva ledigheten i sig. Det största njutningen ligger i att få se ångesten i dina kollegors ögon byggas upp vecka för vecka när du gång på gång påtalar hur din semester kommer närmare och närmare för varje dag som går.

Tycker vissa verkar det som.
Därför sparar jag min semester. Och sen när det är som mörkast och vinterdepressionen är som mest påtaglig hos mina kollegor ska jag boka in en flera veckors lång semester i den varmaste delen av världen. Därifrån ska jag dagligen skicka bilder på hur jag ligger och solar, dricker drinkar och badar. Och jag gillar inte ens att sola, alkohol dricker jag nästan aldrig och även fast jag inte har något emot att bada sker det inte särskilt ofta. Men inte mindre ska jag se till att min plan genomförs.

Poesi - Mitt liv. 0-0

Om jag hade varit poetiskt lagd hade jag på ett läsvärt sätt skrivit om vilken skitdag det här känns som just nu. Jag hade kunnat skriva att det känns som jag ligger längst ner i en bottenlös brunn (hur det nu går till) och blickar upp mot en himmel så svart att den är jättemörk (sug på den liknelsen ett tag)...

Men att klaga på mitt liv är ungefär som att kritisera en nyfödd för deras oförmåga att förstå sig på offside-regeln (SÅG DU DET DÄR!?? (tystnad) Hur kan du sitta helt oberörd när han hade MINST två decimeter till godo!? (tystnad) Tar du ens fotboll på allvar?).

Så jag håller tyst.

Hat är ett starkt ord, ogilla mer än allt som någonsin existerat passar bättre.

Jag skulle vilja skicka en hälsning till alla er som vill att jag ska installera en extra tool-bar (verktygsfält för er som inte är tillräckligt englifierade än) till min webbläsare. Jag vet inte vilka ni är, jag vet inte vad ni jobbar med (för seriöst, det kan väl inte finnas någon som ger er pengar för att förstöra mitt liv) och jag har svårt att tro att ni har några egna familjer. Möjligtvis skulle det kunna finnas någon Tony Soprano-fru där ute som egentligen vet vad hennes man håller på med men eftersom hon får en ny Porsche Cayenne när hon känner sig nere och ett stort hus med pool på baksidan (visserligen bor det en andfamilj i poolen som gör din psykopat-man deprimerad men lite får man stå ut med) blir det lättare att se mellan fingrarna eftersom hon ändå "bara vill det bästa för barnen".


Min hälsning till er är: NEJ, jag vill inte ha en extra tool-bar till min webbläsare och jag struntar fullständigt i vad den kan göra för mig. Det finns knappt ord för hur mycket den skulle kunna göra för att underlätta mitt liv utan att jag skulle vilja ha den.
Den skulle kunna ha en sökfunktion så effektiv att den hittar den heliga graalen fylld med Jesu blod, adressen till jultomten och en karta till Atlantis utan att jag skulle vilja ha den. Ja, den skulle till och med kunna hitta en tjej sötare än Zooey Deschanel, finurligare än Amelié från Montmarte och mer hemma på vuxengymnastik än... Ja ni fattar. Jag vill inte ha! Så försvinn! Försvinn!

Ringa misshandel, dödlig humor.

Just nu är jag med i en ofrivillig fältundersökning av hur pass pinsamma situationer jag kan utsätta mig själv för. Varje gång jag ringt växeln idag har det slutat med en känsla av "vad fan gjorde jag nu?".

Jag ska inte försöka småprata. Jag ska inte försöka vara trevlig. Och jag ska definitivt inte börja småskratta samtidigt som jag säger att jag ska koppla över en kund som råkat ut för en misshandel.

Fan.

Djupa funderingar

Om man bloggar och jobbar samtidigt ska man kalla det att man "jogglar" eller är det bättre att säga att man "blobbar"?

Avdelning: Det där lät roligare i mitt huvud

Vid lunchbordet med några medarbetare. Som vanligt pratas det om vårat bonussystem där man har möjlighet att få extra pengar om man når upp till sina säljmål.

Medarbetare: (upprört) Fan vad jag kommer bli besviken om jag inte får min bonus den här månaden! Alltså, jag säger det om jag inte får de extra pengarna kommer jag fan bli deprimerad.

Jag: (med en lekfull ton som jag aldrig riktigt lyckas få fram) Ja för jag har ju hört att pengar alltid gör att man bli lyckligare!

Medarbetare: (Med allvarlig röst) Nej, alltså det vet jag att man inte blir men eftersom jag inte lyckas få lån för att köpa en lägenhet när jag har en massa smålån är det verkligen viktigt för mig att jag kan betala av dem.

Jag: (i ett försök att rädda upp situationen) Nej men alltså jag håller med dig! Jag kommer också bli riktigt irriterad om jag inte får min bonus jag med...

Fan.

Tack som...

"Det som är bra med din blogg är att du inte bryr dig om vad folk tycker om det du skriver."

Du säger alltså att jag lyckas spela oberörd när alla kastar skit på det jag skriver? Att jag lyckas hålla tillbaka tårarna när alla skriver utstuderat elaka saker?

Tack.

Fast de kanske tar min glass istället...

Igår när jag satt på tunnelbanan fick jag en idé. Tänk vad kul det skulle vara att skriva en barnbok! Tänk själv att få använda sin fantasi till att hitta på precis vad som helst. Och det bästa av allt som jag ser det, de som läser den har inte ett tillräckligt utvecklat vokabulär för att kritisera mig på ett sårbart sätt.