Nu sätter jag ner foten.
Nu är det dags att jag börjar ta mitt sociala ansvar. Att jag stirrar ner i backen eller vänder mig om och plötsligt inser att jag står och stirrar rakt in i en äggskalsvit vägg som uppfyller hela mitt synfält när någon sträcker fram handen för att hälsa. Det är inte acceptabelt.
Ni vet vad jag menar. Man måste ändå ta det sociala ansvar som situationen uppmanar till. Utan att göra mer än vad nöden kräver. Lagen om minsta motståndets sociala krav måste alltid följas.
Om det här inlägget hade varit en dvd hade följande del av inlägget förmodligen varit bonusmaterialet du aldrig tittat på eftersom filmen var lika banbrytande som rush hour 3.
Först, utdrag ur en påhittad bok som förmodligen aldrig kommer skrivas:
Den unga kvinnan stannade upp och stirrade rakt in i hans ögon. För ett ögonblick stod hon bara där innan hon långsamt sänkte blicken. Han kände igen henne med en gång och insåg att det säkert var över tjugofem år sedan han senast hade sett henne. Först nu upptäckte han att hon hade något tydligt incestiöst över hela sitt framträdande. Han hade aldrig tänkt på det innan men nu när han såg hennes framträdande kindben föll bitarna från deras gemensamma förflutna på plats. På något sätt påminde hon honom om damen han sett på en reklamplansch för ett ridläger där kvinnor över femtio skulle lära sig rida på ålderns höst. Ingen vacker syn, tänkte han för sig själv.
Två grabbar på tunnelbanan står och pratar.
-Hur är det i nya lägenheten? Gick flytten bra eller?
-Det är riktigt bra och flytten gick hur smidigt som helst. Det var så skönt att flytta att jag nästan skulle vilja göra det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar